Den döda zonen

Nedläggning

2010-03-17T11:31:00.002+01:00

Ok. Det där med att blogga. Inte min grej längre.
Klart slut.

Joseph Finder: Bytet

2010-01-15T10:02:00.000+01:00

I Bytet (orig. titel Power Play) slungas vi rakt ut i ett storföretags "vildmarkstripp". De högsta cheferna beger sig iväg för sitt årliga teambuilding-event, och med på resan finns Jake Landry. Han tillhör egentligen inte gänget - något de gärna påpekar - utan har blivit inkallad i sista stund på grund av sin särskilda kompetens inom ett visst affärsområde.

Ganska snart går något fel. Ett gäng jägare våldgästar den ödsliga stuga som sällskapet befinner sig i, och snart är de alla i de oinbjudna gästernas våld. Det visar sig att detta inte är typer som drar sig för våld, hot och trakasserier; det utvecklar sig till en riktig mardöm.

Joseph Finder är verkligen en av mina favoritförfattare. Jag har tidigare lovprisat hans skicklighet just när det kommer till Corporate thrillers och faktum är att han förmodligen är genrens bästa. Bytet är både fartfylld, spännande och oviss - garanterat en bra läsupplevelse för den som tycker om thrillers. Så, till er som inte upptäckt Finder ännu: Gör det nu!

Betyg: 9 av 10

Lee Child x2 under 2010

2010-01-13T10:19:00.001+01:00

Den gode Lee Child, författare bakom en av världens mest sålda thrillerserier - den om Jack Reacher - har varit produktiv värre. Normalt sett släpper han en thriller om året, i sann amerikansk bestseller-anda. Men i år, hör och häpna, kommer det TVÅ nya verk från Child's penna.

I mars månad släpps den första, med titeln 61 Hours. Den andra boken har ännu ingen titel men är planerad till september.

Det har i skrivande stund kommit ut 13 Jack Reacher-thrillers och faktum är att Child inte tappat kvalitetsmässigt även om ett par av böckerna varit lite sämre än övriga. Det kan kännas rätt mossigt, annars, med 13 böcker i en serie. Frågan är när vi ser det sista av Reacher? För ett par år sedan, då jag intervjuade Lee Child, sa han att han kommer att fortsätta skriva om Reacher så länge folk köper böckerna. Kommersiellt värre, men inte så svårt att förstå.

Lee Childs hemsida

Snabbt om filmer

2010-01-12T13:07:00.000+01:00

Jag såg ju tre filmer på flygen till och från New York. Lite kort kan man väl säga så här om dem:

Cloudy with a chance of meatballs: Charmig och snygg. Bara det faktum att Bruce Campbell "spelar" borgmästaren är ju värt ett extra plus.

Surrogates: Bruce Willis senaste rulle, där alla (typ) människor har en "kopia" som de lever genom. Kändes lite som en variant av Avatar. Minus krig, rymden och annat smått och gott. Sevärd, men knappast något att skriva hem om.

District 9: En film jag velat se länge, men aldrig sett. Förrän nu. Tror visserligen den varit ännu bättre om man inte sett den på pytteliten flygmonitor, men ändå. Mycket bra. Jag är svag för allt som har sci-fi stämpel, men District 9 hade mycket mer att bjuda på än bara "rymdvarelser".

Högtflygande

2010-01-11T15:40:00.000+01:00

Åter från New York inser jag att jetlaggen inte riktigt gjort sig påmind ännu, jag känner mig faktiskt oförskämt pigg (fråga mig igen ikväll, då lär det låta annorlunda).

Det stora Äpplet var som vanligt. Stort. Bra. Denna gång också kallt, fast vad är väl -7 jämfört med -17?

På flyget hann jag med att se tre (!) filmer, däremot hann jag inte läsa en endaste bok. Skamligt. Jag hade ju ändå White line fever i väskan.

Läsning för flyget?

2010-01-05T10:57:00.000+01:00

Imorgon bär det av till New York för en långhelg. Som vanligt när man ska vara på resande fot i flera timmar är det viktigt att ha bra läsning.

På läslistan inför denna resa ligger John Ajvide Lindqvists Människohamn, Michael Connelly's Hotet samt eventuellt någon annan pocketbok man hittar på Arlanda. En del av charmen med att resa är ju just att gå in i flygplatsens bokhandel och fastna för något...

Michael Connelly - Räven

2010-01-04T10:17:00.002+01:00

Räven (originaltitel Echo Park) av Michael Connelly utkom i Sverige under 2008, men det var först under 2009 års sista skälvande dagar som jag läste den.

I Räven stiftar vi åter bekantskap med Harry Bosch, en figur som trogna Connellyläsare genom åren med blandad framgång lärt känna. Bosch är en envis typ som älskar musik, har ett trasigt äktenskap bakom sig och kanske även har något för lätt att ta till spriten. Han litar egentligen inte på någon, förutom möjligen sin partner, Kiz Rider, och några få kontakter han lärt känna under årens lopp.

Känns personkonceptet igen? Det är, hur som helst, genom Bosch som Connelly byggt sitt författarskap, även om han både tidigare och framöver experimenterar med böcker som har andra huvudpersoner.

Boken slungar oss in i ett cold case, ett fall som förblivit olöst. 13 år efter mordet på Marie Gesto får Harry Bosch ett samtal. En person som anhållits för mord har, i ett försök att nå en uppgörelse, erkänt flera andra mord, bland dem just det på Marie Gesto. Bosch kopplas in för att kontrollera att allt verkligen står rätt till och när han blickar tillbaka på den utredning han aldrig riktigt lyckats släppa, dyker det upp obehagliga frågor som han helst sluppit ställa. Vad missade han? Hade han kunnat förhindra flera människors död genom att göra ett bättre jobb?

Efter en trög start tar berättelsen fart i klassisk Connelly-stil. De flesta Harry Bosch-deckare är lite långsamma i startsträckan, men brukar samla fart ungefär när utredningen verkligen drar igång. Det är i utredningarna och polisarbetet som Connelly är som bäst, och så även här. Räven är en bra berättelse, erbjuder trygg deckarläsning utan att höja sig från mängden. Boken är inte det starkaste Connelly skrivit, men inte heller det svagaste.

Betyg: 6,5 av 10

När sanning möter fiktion

2010-01-03T17:44:00.005+01:00

Jag surfade in på Michael Connelly's hemsida, för att läsa om hans senaste böcker, och klickade på den senast publicerade artikeln.

Artikeln visar sig vara skriven av Connelly själv och handlar om ett sammanträffande kring hans senaste roman Nine Dragons. Vid arbetet med boken fann han ett fall som påminde om handlingen i boken, och detta skriver han om för CNN. Läs här

Läsvärt, förstås, och läsningen leder till en massa länkar på Youtube.

Jag har läst en hel del Connelly det senaste halvåret. Alltid bra, alltid trovärdig, alltid högt läsvärde. Ber att få återkomma om hans senaste alster så småningom!

Konstpaus

2009-02-23T14:14:00.004+01:00

Det är dags att konstpausa denna blogg, eftersom det inte skrivs så mycket.

Du och jag, Smoky

2009-02-10T09:15:00.004+01:00

Nu har jag fått börja läsa senaste thrillern av Cody McFadyen. The darker side. Eftersom jag inte kommit längre än 30 sidor är det något tidigt att uttala sig. Men jag har haft lite svårt att komma in i boken. Nu kan det förstås ha att göra med att läsningen ägt rum främst på tunnelbanan, förstås.

Jag undrar om Forum kommer att ge ut boken, eller om de lagt ner honom efter två försök. Vet att det just nu är svårt för utländsk spänning i Sverige. Tråkigt, men sant.

Jim Kelly - The coldest blood

2009-02-05T12:00:00.002+01:00

När enstöringen Declan McIlroy hittas död i sin lägenhet i den engelska kuststaden Ely, avfärdar polisen det som en olycka. Trakten har drabbats av en köldknäpp och McIlroy är inte den första som mött sitt öde, han måste helt enkelt ha glömt fönstren öppna och frusit till döds. För journalisten Philip Dryden är det inte lika okomplicerat, han undrar varför polisen inte undersöker närmare, men inser att problemet är brist på arbetskraft.

Då Dryden besöker McIlroys lägenhet för att samla material till en artikel är det något som inte stämmer. Exempelvis verkar McIlroy haft besök samma kväll som han förmodats ha avlidit. När sedan ännu en man hittas död känner Dryden att det kanske finns ett samband. Polisen har inte resurser nog att undersöka fallet, så Dryden själv börjar rota i vad som kan ha hänt.

The coldest blood är allt annat än extravagant. Storyn lunkar på, och huvudkaraktären är både sympatisk och smart, om än rätt så slätstruken. Boken är i sig inget som lyfter från mängden, och därför står den kvar som en "bra deckare". Bra, men inget som på något sätt gör mig lyrisk.

Betyg: 6 av 10

Billingham om sitt författande

2009-02-04T15:21:00.005+01:00

Jag missade ju att nämna att Mark Billingham var i stan häromveckan. Läste precis en intervju med honom i SvD, som jag missat.

I egenskap av deckarläsare har jag läst ett par av Billinghams böcker. Och tycker, tja, att han är rätt duktig faktiskt. Hans böcker är mörkare än en hel del annat brittiskt och det tilltalar ju mig.

Jag fick förresten ett dedikerat ex av hans senast utgivna bok i Sverige, Dödsbud, eftersom min sambo träffade honom. Oerhört vänligt.

Whispers of the dead

2009-02-03T14:17:00.003+01:00

Förresten kan man ju alltid roa sig med att gå in på Simon Beckett's hemsida och läsa om hans nya bok; Whispers of the dead.

Johan Kling - Människor helt utan betydelse

2009-02-02T07:58:00.007+01:00

"Huvudpersonen i Johan Klings debutroman är inte i ett lyckligt skede av sitt liv. Han är inte eftertraktad i sitt jobb som frilansande TV-producent. Han är osäker på sitt förhållande. Romanen utspelas under en dag, under vilken alla hans tillvaros misslyckanden ska stråla samman."

På detta vis sammanfattas Johan Klings vackra lilla roman Människor helt utan betydelse i Norstedts katalog.

När jag säger vacker roman menar jag både innehåll såväl som omslag; för medan 165 sidor med generöst tilltagna radavstånd inte känns som mer än en bagatell, så är detta en roman som genast slår an en sträng i mig. Jag tycker, helt enkelt, att den är befriande bra.

Vemodig, krampaktig, desperat. I vissa delar känner jag igen mig själv, i andra delar vill jag bara ge huvudpersonen en smäll på käften så att han vaknar upp ur sin dvala.

Det är skönt när man stöter på denna typen av berättelser, som skänker hopp till ens läslust igen.

Betyg: 8 av 10

Bokbeställning

2009-01-30T09:26:00.004+01:00

Trots att jag har hur mycket läsning som helst där hemma - och ganska begränsat med tid att läsa - så har jag varit tvugen att beställa böcker.

Cody McFadyen, Simon Beckett och Joseph Finder.

Tre av mina absoluta favoritförfattare när det handlar om spänning/thrillers. Hur fasen ska jag ens kunna prioritera?

Beckett, förresten. Det är inte bara McFadyen jag missat. Även Beckett har utkommit med nytt, så därav min beställning.

Mark Billingham - Begravd

2009-01-29T09:00:00.004+01:00

När sextonårige Luke Mullen anmäls försvunnen är föräldrarna säkra på att han blivit kidnappad. Lukes far är en förtidspensionerad kriminalinspektör som fått många fiender genom åren. Efter ett par dagar dyker en videokassett upp, där Luke berättar att han mår bra och behandlas väl. Men polisen och föräldrarna saknar fortfarande någon som helst kontakt med kidnapparna – vad är det de vill?

Inspektör Thorne och hans kollegor vid Londonpolisen får av Mullens far en lista på personer som kan tänka sig vilja hämnas på honom. Men när han går undersöker listan närmare står det klart att det saknas en person. Frågan är varför, med tanke på de dödshot som denna person uttalat. Thorne känner att han måste undersöka närmare. Vad försöker Mullen att dölja?

Begravd är en både trovärdig och typisk Billigham-deckare. Lite ruffigare än de typiska brittiska deckarna, men med den typiska närvaro och miljöbeskrivning som dessa alltid har. För trogna Billinghamläsare är Begravd en helt okay bok - men den är inte bland det bästa han skrivit. Spännande, stundtals, men är man kräsen kräver man mer och bättre.

Betyg: 6 av 10

Nytt från McFadyen

2009-01-27T13:31:00.005+01:00

Jag har totalt missat att min favoritseriemördarförfattare (puh, vilket ord!) Cody McFadyen har utkommit med sin tredje bok; The darker side. Hur kan jag ha missat detta? Boken utkom i augusti ifjol och har gått helt obemärkt förbi min tankevärld.

Måste köpa. Jag är förmodligen Sveriges meste förespråkare för just McFadyen, som jag anser är rent mästerlig i att porträttera ondska.

Så, jag säger till mig - och jag säger till er: KÖP!

Elena Forbes - Dö med mig

2009-01-27T08:00:00.001+01:00

I en kyrka i London hittas en död flickas kropp. Flickan har fallit från en hög läktare rakt ner på golvet och polisens första impuls är att det handlar om självmord eller en olyckshändelse. Detta ändras dock när man hittar GHB i hennes blod.

Snart framkommer det att ett vittne sett flickan kyssa en betydligt äldre man utanför kyrkan strax innan tidpunkten för hennes död; men varför har hon lämnat ett självmordsbrev om hon blivit mördad? En undersökning av hennes dator visar att hon under en tid korresponderat via e-post med en okänd man, och att de kommit överens om att begå självmord tillsammans.

Londonpolisen, med detektiv Mark Tartaglia i spetsen, har fått ett känsligt fall på halsen.

Dö med mig (Die with me) är en tempostark och spännande brittisk deckare som föll mig väl i smaken. Huvudkaraktären Tartaglia är intressant och honom läser man gärna mer om. Invändningar? Mja, det finns ett par frågetecken för logiken, men det kan jag ha överseende med.

Betyg: 7,5 av 10

Carol Topolski - Monster love

2009-01-26T13:37:00.004+01:00

Brendan och Sherilyn bor i ett välbärgat villaområde, är framgångsrika och oerhört förälskade. Deras kärlek gör dem i det närmaste telepatiska. Men lyckan varar inte för evigt; när Sherilyn blir gravid rasar deras värld samman. Graviditeten upptäcks väldigt sent, och de måste förbereda sig för att ta emot barnet.

Den första tiden med lilla Samantha blir traumatisk. Deras relation blir annorlunda. Det blir påfrestande. Men det dröjer inte länge innan de kommer på den perfekta lösningen: att bygga en bur. Så att barnet inte kan ta sig ut. Så att de kan minimera sin kontakt med det och återuppta sitt vanliga liv. Bara bry sig om varandra.

Monster love är berättelsen om ett fasansfullt brott och om hur de skyldiga, deras familjer och även andra inblandade upplever det som händer. Varje kapitel är en ny människas berättelse. En otäck och annorlunda sådan.

Idén är annorlunda och greppet är engagerande. Möjligen blir kapitlen, och personerna som får komma till tals, lite många. Men en originell och ondskefull berättelse är det, utan tvekan.

Betyg: 7 av 10

Köpsugen

2009-01-14T08:49:00.003+01:00

Efter att jag för inte så längesedan läste Daniel Woodrell's Gryningen kommer aldrig åter, insåg jag att jag måste läsa mer av Woodrell. Jag hade för mig att det minsann fanns ytterligare någon av hans böcker översatt, men därefter glömde jag det.

Men nu, nu kom jag att tänka på Woodrell igen och visst finns det ännu en översatt: En helvetes vinter. Räkna med att den köps nästa gång jag går på inhandlings-räd.

Annars sitter jag mest och funderar på om det inte borde finnas någon riktigt schysst bok om flipperspel. Nåväl.

Joseph Finder - Paranoia

2009-01-13T08:15:00.013+01:00

Adam Cassidy är en obekymrad kille. Talangfull, men fruktansvärt oengagerad. Han jobbar med ett anonymt jobb på ett stort telekom-företag, ett jobb som alla andra. Men Adam är inte som alla andra. Han ertappas med att ha tagit pengar från företagets representationskonto och hamnar, minst sagt, i skiten. Ett långt fängelsestraff väntar. Om inte...

Det finns ett sätt att undgå fängelse. Ett specialuppdrag. Att infiltrera den största konkurrenten, som ryktas vara på gång med en stor nyhet - något som ska revolutionera branschen.

Adam tvingas acceptera, och påbörjar vägen till att bli en fullfjädrad företagsspion. Problemet är bara att det går bra för honom, väldigt bra. Och snart inser han att han sitter fast i en mardrömsposition utan någon utväg medan trycket ökar från alla håll och kanter.

Joseph Finder är oerhört skicklig på att skriva så kallade corporate thrillers. Jag har tidigare läst Company Man, som jag gillade - och Paranoia gjorde mig inte heller besviken. Normalt sett är inte typen som gillar företagsthrillers, men Finder är skicklig på att berätta, skicklig på att göra en rätt så basic story till något väldigt spännande. Paranoia är snäppet bättre än Company man, och jag har överseende med att Finder alltid verkar skriva rätt omfångsrika böcker.

Bäst: Storyn är tät och spännande

Sämst: Okay, det tar rätt lång tid att läsa.

Betyg: 8 av 10

Litteratur och Spotify

2009-01-05T11:57:00.007+01:00

Jag har glömt att lovebomba Spotify förresten, så nu gör jag det här (massor av lovebombing inom denna parentes).

Jul och nyårshelgandet har bjudit på lite läsning (!). Ett styck manus, bra sådant (som jag förstås inte kan skriva om här och nu). Plus att jag har totalfastnat för Joseph Finder's Paranoia. Jag har ju läst Finder förut (No hiding place, eller Company man som den också heter. Grymt bra) och gillar honom skarpt. Okay, kanske är hans böcker lite för tjocka för min smak - åtminstone när man läser dem på engelska. Men ändå.

Införskaffade Guitar Hero också, förresten. Och har ådragit mig värkande axlar, undrar om detta har något med gitarrspelandet att göra...

Strålande jul

2008-12-26T11:12:00.003+01:00

Utanför, ett kompakt lager av dimma. Luften...svår att beskriva. Inte krispig, utan snarare fuktig med inslag av kyla och blåst. Motorvägens ljud hörs dovt i bakgrunden, bilar på väg till båtarna, bilar på väg till stadens centrum. Från köket kan jag höra min mor skölja av tallrikar.

Jultid är trevligt och mysigt på alla sätt och vis. Men jag har ändå drabbats av någon form av nedstämdhet. Igår var det juldagen; och jag brukar alltid (alltid!) gå ut på juldagen. Vad gjorde jag igår? Jo, jag gick till Filmstaden och spelade lite flipperspel (de har Pirates of the Caribbean där). Fick dubbla knack och var nöjd, gick sedan och hälsade på en kompis. Därefter hem igen.

Vad är det som hänt?
Jag tänker på att jag är ledig, men i bakhuvudet smyger sig tankar på arbetet in. Jag tänker på vad som väntar efter ledigheten. Tänker på moment i arbetet som känns obekväma. Varför gör jag det?

Nej. Julen är en mysig högtid. Men så värst strålande? Nä. Hur som helst ska man ändå skänka en tacksamhetens tanke åt att man har det så bra som man har det. Åter igen: Varför känna sig missnöjd? Är jag inte mer tacksam än så? Åh, dessa tankar.

I en värld av idioter

2008-12-17T16:33:00.003+01:00

Finns det många som står först i kön.

Men det var inte därför jag tänkte skriva. Snarare tänkte jag skriva för att döva mitt dåliga bloggsamvete. Det som viskar i mitt öra..."du är en hemsk och patetisk bloggare".

För hemsk och patetisk är vad jag är just nu. I bloggform, åtminstone. Annars är det helt okay. Jag har ägnat mycket tid åt mitt flipperintresse och känner väl att min skicklighet utvecklas på tok för långsamt. Jag var dock som en barn i en leksaksaffär (tafflig omskrivning av amerikansk liknelse) när jag äntrade Heron City's flipperrum. 15 maskiner.

På bokfronten då, händer det verkligen inget där? Jodå. Och nej. Jag har köpt Henry Rollins senaste, och även börjat läsa i den. Men jag har fortfarande fastnat i någon form av halvfart, i något slags läsvakuum som jag inte riktigt kan slita mig från.

Men snart är det jul.

Julklappsdags och flipperspel

2008-12-03T13:50:00.003+01:00

Fatta, snart är det julafton igen. Redan!? Vi är inne i december och min julkänsla är väl inte på topp, kanske, förutom att jag dragit på mig en mycket ondskefull förkylning.

Med julen kommer såklart funderingar kring julklappar. Och jag, som inte är världens mest julklappsengagerade människa, får problem. Vad ska man ge bort? Hmm.

Hur som helst, så fick jag ett gott skratt när jag slog på VH1 igår och det var en Michael Bolton-video som spelades. Härligt. Man ska avsluta alla dagar med ett garv.

Förresten var jag och spelade flipper igår. Ensam. Det gick sådär, jag spelade enbart Familjen Addams och vi kan väl snällt konstatera att jag inte lär vinna något flipper-SM. Någonsin.

En bra bokhylla

2008-11-29T11:15:00.003+01:00

Det är kul när man hälsar på i någons lägenhet för första gången. Jag spanar alltid in bokhyllan. Hur ser det ut? Vad är det för böcker? Har vi samma smak?

Igår var vi på middag hos en kollega till min sambo, och jag måste säga att förutom att middagen och sällskapet var bra - så var också bokhyllan riktigt bra. Eller, bokhyllorna, rättare sagt. Det är kul när man kommer till någon som har i stort sett identisk smak som en själv, och genast blir det så mycket lättare att träffa någon för första gången.

Exempelvis fanns Tokyo Year Zero av David Peace i hyllan. That's a first.

En ny hobby

2008-11-26T15:46:00.004+01:00

I brist på annat vettigt att göra har jag förresten gått och blivit flippergalen. Nästan besatt. Låter det ohälsosamt? Mmm, kanske. Men kul är det. Det var så många år sedan jag spelade flipper senast, att det känns som att jag aldrig spelat det förut. Jag suger, med andra ord. Och jag tycker det är lite sådär halvpinsamt att spela när det är andra människor i närheten - människor som, gud förbjude, kanske dömer ut mig helt som den amatör jag är.

Idag tänkte jag hur som helst försöka bekanta mig med ett ställe på Söder som ska ha 8 olika maskiner. Very nice. Hittills under min revival har jag bara testat på att lira Pirates of the Caribbean, Batman, Johnny Mnemonic, Demolition man och Indiana Jones. På tok för få.

Slocknad läsglöd

2008-11-24T08:16:00.001+01:00

Läsglöden har slocknat igen. Mitt läsande är i högsta grad labilt och ytterst känsligt för mina svackor i inspiration. Ibland vill det sig bara inte. Var på resande fot mycket i helgen, men ändå mäktade jag bara med att läsa 80 sidor i ett manus (som verkar helt okay). Inte mer.

Sedan, igår, fick jag plötsligt lust att läsa lite hederliga Stephen King-romaner. Vilka är era favoriter av King?

Ingen Kureishi

2008-11-18T16:29:00.002+01:00

Ingen Connelly. Ingen Kino eller Nordberg. Ingen Harris. Ingen Calderón. Ingenting annat. Nej, faktiskt ingenting.

Jag läste alltså ingenting under min resa söderut. Skamligt.

Nostalgi

2008-11-13T14:13:00.004+01:00

Det är något med hemstaden som får mig att bli så jäkla nostalgisk. Många gator, hus och ställen som har setts genom åren. Så många minnen.

Känslan när jag kommer hem är både glad och vemodig. Det finns något vemodigt med att återse alla platser som betytt något, eller alla platser som spelat roll i ens liv; den gamla högstadieskolan, gymnasiet, stället där pubben som man hängde på som 18-åring låg, och så vidare - det blixtrar förbi minnesbilder, glada, ledsna, jobbiga, sköna.

Samtidigt är det en skön känsla att återse allt. Det ger trygghet här i världen. Saker må förändras i livet, men hemstaden är minsann sig lik. På gott och ont. Ibland tror jag att jag längtar tillbaks hit, men oftast inser jag att jag inte gör det. Att det är ett annat liv.

Turné och åter till södern

2008-11-10T11:58:00.004+01:00

Min turné som börjar idag har första anhalt Göteborg. Onsdag bjuder dock på resa söderut till Skåne. Och så blir resten av veckan i Sundets Pärla, det var några månader sedan nu.

Valde ut lite böcker att läsa. Hanif Kureishi, Något att säga dig, förstås. Är lite undermedvetet bekymrad - kommer jag att bli besviken? Valde därefter, lite otippat, Emilio Calderóns Kärlekens arkitekt. Och så drog jag med Kino/Nordbergs Välgörarna.

Tre böcker. Lagom ambition på en vecka som innehåller åtminstone 10 timmar tåg.

Bland vårens titlar

2008-11-09T11:53:00.004+01:00

Jag spanade in Norstedts vinter- och vårtitlar häromdagen. Blandad kompott. Mest intresserad är jag av att läsa Johan Kling och Marika King. Och så såg jag en titel som jag lektörsläst.

Nästa vecka kommer jag vara på resande fot. Min förhoppning är att detta innebär en del läsande, eftersom jag har X antal tågtimmar framför mig. Vad ska jag läsa då? Hmmm.

Michael Connelly - antingen Räven (Echo Park) eller I lagens limo (The lincoln lawyer).
Hanif Kureishi.
Jean-Christophe Grangé eller Nuri Kino/Jenny Nordberg.

Vi får se. Kanske hinner jag med alla.

Joe Hill - Vålnader

2008-11-06T14:28:00.003+01:00

Jag har ju lovebombat Joe Hills Vålnader i flera inlägg. Och för ett tag sedan läste jag ut den. Som helhet kan sägas att Hill visar på vad man inom sportvärlden brukar kalla "en hög lägstanivå". Novellerna i Vålnader (20th century ghosts) håller över lag bra standard. Det som gjort mig lyrisk är att ett par av dem är så bra att jag nästan tappat andan.

Uppblåsbare Art, Hör syrsor sjunga och Morris papplabyrint är tre av de bästa noveller jag läst. Nu är jag ingen större novelläsare, så man kan förstås ta detta för vad det är. Favoriten av dem alla måste vara Uppblåsbare Art, som på en och samma gång är både vacker, sorglig, inspirerande och nyskapande. En fulländad berättelse.

Och just dessa nyss nämnda höjdpunkter gör att man har överseende med de mer slätstrukna novellerna (som dock ändå håller helt okay nivå). Jag önskar att Hill haft fler novellsamlingar bakom sig, men vem vet, det kanske kommer?

Betyg: 8 av 10

Revolutionary Road

2008-11-05T17:37:00.003+01:00

Fick igår Richard Yates Revolutionary Road. Norstedts klassikersatsning består i höst av ett antal så kallade klassiker, och Revolutionary Road är en av dem (Kerouacs På väg och Wolfes Trippen är två andra). Romanen filmatiserades för övrigt nyligen - med Leo DiCaprio och Kate Winslet som huvudrollsinnehavare - och går upp på bio i vinter.

Själva romanen handlar om den amerikanska drömmen och lär vara en rätt så bitter berättelse. Med andra ord, den passar mig perfekt. Jag är ju så jäkla bitter...

Himlen är över

2008-11-03T18:04:00.003+01:00

Är för övrigt mycket nöjd nu eftersom min beställda cd med Serj Tankian dök upp redan idag. Så nu rockas det lite här i lägenheten. Bra, lite hämnd på grannarna ovanför, om inget annat.

Och skivan, Elect the dead, verkar förresten vara precis så bra som jag hoppats.

Spola tillbaka

2008-11-03T11:53:00.004+01:00

I helgen hyrdes Be kind rewind.
Jag kan säga att jag gärna spolat tillbaks den tiden av mitt liv. Alla de 45 minuter det tog innan jag stängde av den, det vill säga.

Demonfilm

2008-10-31T19:42:00.003+01:00

Läser precis att Dan Brown's Änglar och Demoner blir film (säkert en gammal nyhet, men ny för mig). Känns faktiskt rätt spännande, åtminstone noterar jag ju att Ewan McGregor ska har en av rollerna, och då blir det genast lite angeläget. Har svårt för Tom Hanks men kan väl tänka mig att tolerera att han har huvudrollen.

Själva boken Änglar & Demoner är en, enligt mig, rätt så underskattad spänningshistoria. Minns att jag läste den med ganska låga förväntningar, men att jag tyckte den var bra, kanske till och med riktigt bra.

Och nej, jag har varken sett eller läst Davinci-koden.

Daniel Woodrell - Gryningen kommer aldrig åter

2008-10-30T09:43:00.009+01:00

Jag är en sucker för desperata, deprimerande och vardagsrealistiska icke-självbiografiska berättelser. Finns det mörker, utanförskap och svärta så är det något för mig.

Gryningen kommer aldrig åter av Daniel Woodrell har funnits i min bokhylla sedan den kom ut, 2005. Det är tre år. Jag har alltid velat läsa den, förstås, men aldrig riktigt valt att prioritera den. Men så igår, väntade en tågresa. Och boken (som verkar ha bytt titel till pocket?) passade perfekt. 201 sidor.

Och vilka 201 sidor det var. Amerikansk trailer-trash-realism, en tragisk men ack så välmålad, berättelse om 13-årige Shuggie och hans modell-söta (men alkoholiserade) moder. Om hur Shuggies far utnyttjar honom för att stilla sitt begär för knark. Och om så mycket mer. Varför läste jag den inte tidigare?

Styrkor: Välberättad, kompakt vardagstragik.
Svagheter: Femtio sidor till hade inte skadat.

Betyg: 9 av 10

No country for old men

2008-10-26T17:22:00.003+01:00

Såg äntligen No country for old men igår. En jäkligt bra film. Men som alltid (eller som ofta) när jag har höga förväntningar levde den ändå inte RIKTIGT upp till dem.

Vad annars. Jo, är det möjligen nån som har en AC/DC biljett att sälja? Fråga kan man ju alltid...

Hata Gullmarsplan

2008-10-23T08:53:00.003+02:00

Jag vet att man inte ska slösa energi på onödiga saker. Jag vet även att ordet "hat" är väldigt starkt och inte speciellt trevligt. Men. Gullmarsplan. Jag hatar Gullmarsplan.

Denna blandning (smältdegel if you may) av pendlare (kan också liknas vid boskap på väg till sin fålla), kickersgäng, lodisar och dofter. Tomma blickar på väg till T-banevagnen. Mer folk än på Times Square kring nyår.

Med andra ord. Helt galet. Och inte på ett bra sätt.

Mara Leveritt - Devil's knot

2008-10-20T12:09:00.005+02:00

Devil's knot, skriven av Mara Leveritt, handlar om ett (främst i USA, men även runt hela världen) mycket uppmärksammat rättsfall.

The West Memphis Three, så kallas de tre unga män (Damien Echols, Jason Baldwin, Jessie Misskelley) som 1993 dömdes för ett trippelmord det sägs att de inte begått. Jag läste boken för flera år sedan, eftersom jag uppmärksammat fallet genom olika källor, bland annat en bok skriven av Henry Rollins och en dokumentär med titeln Paradise lost. Idag kom jag att tänka på den igen eftersom jag på http://www.wm3.org/ såg att det inte verkar bli någon ny rättegång för de dömda, detta trots nya DNA-resultat och ständiga överklaganden.

Kritiken mot rättegången har genom åren främst handlat om polisens metoder att få fram ett erkännande, om missar i förundersökningar, luckor i berättelser och frågetecken kring rättegångsförfaranden. Men också om ungdomar som dömts på förhand eftersom de "lyssnat på hårdrock" och "ägnat sig åt sataniska ritualer".

Boken är oerhört intressant, och sätter fingret på flera obehagliga områden inom det amerikanska rättsväsendet.

En kärleksaffär

2008-10-14T08:50:00.007+02:00

Jag har en utdragen kärleksaffär på tunnelbanan. Och på mina lunchraster. Det är egentligen ingen ny kärleksaffär, utan flera månader gammal.

Det handlar om Joe Hill's Vålnader. Jag har inte läst ut den ännu, utan drar liksom ut på njutningen så länge jag bara kan. Jag tycker, helt ärligt, att det är en fantastisk novellsamling. Och att läsa noveller är underbart, särskilt just på vägen till och från arbetet. Jag kliver ombord på tunnelbanan, och vill aldrig gå av.

Men, säg den lycka som varar för evigt. Sakta men säkert betar jag av novellerna, en efter en. Nu är det bara några få kvar. Hur ska jag klara mig?

Richard Montanari - Badlands

2008-10-13T10:13:00.004+02:00

Jag har två översatta och olästa Richard Montanari-thrillers hemma i hyllan. Konstigt nog är det inte någon av dem jag läser först, utan istället sätter jag tänderna i Badlands, Montanaris senaste.

Badlands (som också heter Dead Play i en utgåva) är en ondskefull historia om en gåtfull och leklysten mördare. Boken tar sin början i ett så kallat cold case (mordfall som ligger "på is") om en försvunnen flicka. En flicka vars kropp nu hittas, drunknad.

Samtidigt får polisen ett samtal från en man som säger sig vara skyldig, och som säger sig veta var ännu en försvunnen flicka befinner sig. När Balzano och Byrne - Montanaris radarpar - kommer till den angivna platsen hittar de ett kylskåp... och den första ledtråden.

Badlands är en spänningsroman av det klassiska pusselläggande "snart-går-tiden-ut" snittet. Det är dock inte en dussinbok, utan en välskriven thriller som kopplar ett stabilt tag kring läsaren. Inget nyskapande, men omsorgsfullt tecknat och ganska elakt. En bok som får mig att undra varför jag inte läst de två Montanari-thrillers som jag har i bokhyllan.

Styrkor: Bra tempo, bra story, spännande.
Svagheter: Lite halvseg inledning.

Betyg: 8 av 10

Rankin

2008-10-10T08:30:00.003+02:00

Jag har läst Ian Rankins senaste, Doors Open. Rent kortfattat kan jag säga att det var en riktigt bra spänningsroman. Hög kvalitet rakt igenom - och jag fick upp ögonen för Rankin, som jag inte läst tidigare. Mest på grund av att det alltid handlat om kommissarie Rebus. Men eftersom Rebus nu är ett avslutat kapitel (väl), så är det annat som gäller. Och jag gillar det. Ordentligt.

Återkommer med recension.

Brämhults

2008-10-09T09:05:00.002+02:00

Jag är beroende av Brämhults färskpressade juice. Så fort jag tränat måste jag ha en liter. Det är inte billigt, det är dyrt. Men jag är beroende. Finns det något godare? Tveksamt.

(Alltså, okay, jag vet att det inte är Brämhults jag är beroende av, utan färskpressad juice. Men själv pressar jag ju ingen...)

Nobelpriset då, vem vinner? Vem vinner? Äh, jag har inte samma engagemang nu. Min favorit vann ju ifjol. Fast okay, kan gärna hålla en tumme för Philip Roth.

Svensk spänning suger...

2008-10-02T13:08:00.005+02:00

...eller?

Någonstans finns den, min lust att läsa svensk spänning (deckare, thrillers), men jag vet inte var. Lusten har försvunnit och min läsning är allt mer fokuserad på utländska författare.

Det känns som om mycket av svensk spänningsutgivning bara är en repetition av sig självt; vardagligt familjeliv, lite förbjuden kärlek, trista miljöbeskrivningar och förutsägbara upplösningar. Men så slås jag av en tanke:

Är inte utgivningen dålig? Är jag istället fördomsfull och orättvis? När jag tänker efter är det nämligen så att jag i stort sett drar alla kvinnliga deckarförfattare i Sverige över en kam. Har jag läst Läckberg så har jag läst Jungstedt, Jansson, Larsson, Frimansson och så vidare. För mig är alla likadana (och ja, jag har läst dem). Men är detta könsbaserat? Svenska manliga författare kommer ju lindrigare undan. Lapidus är spännande. Larsson hade en speciell förmåga. Smedberg är kanske lite trist men okay. Och så vidare.

Är det ett lost case? Ska jag ge upp eller ska jag försöka bota min skepsis och mina fördomar?

Mycket Marklund

2008-09-29T08:53:00.003+02:00

Det är mycket Liza Marklund nu. Läste kvällstidning igår, uppslag med hennes olika spanska mordplatser (givetvis poserade hon på en bild från varje plats), plus krönika, plus debatten kring hennes konstiga agentval som cirkulerar lite överallt. Dessutom slås det på stora trumman med en halvdassig kampanj för nya boken som baserar sig på "löpsedlar" och ser rätt tafflig ut.

Jag har aldrig läst Marklund. Och jag har inte blivit mer sugen på att göra det under den senaste veckan, om man säger så.

Annars då? Jodå, min kära sambo hade minsann införskaffat mig ett signerat ex av Hanif Kureishis nya bok. Mycket kärleksfullt.

Den leende kvinnan

2008-09-27T09:08:00.005+02:00

Efter att precis sett en kort-kort-kort sammanfattning av den amerikanska presidentvalsduellen noterade jag en sak som gav mig kraftiga Dr.Phil-vibbar. Familjesituationen för kandidaterna är ju oerhört viktig, och efter att männen varit uppe och duellerat i olika maktposer, lämnade de scenen hand i hand med sina fruar (fruarna fick leende hälsa påvarandra, bra så). Och givetvis var båda fruarna vackra, leende (kritvita tänder) och stödjande.

Dr.Phil-vibbarna (inget positivt) fick jag eftersom Dr.Phil alltid avslutar sina program (mm, det händer att jag kollar lite) med att han går ut i publiken där hans perfekta (opererade) fru sitter med ett fastklistrat leende och en blick som utstrålar beundran för maken, fattar hennes hand och lämnar studion i vackert sällskap med henne.

Den leende kvinnan. Mycket stor i USA. Vilket naturligtvis får mig att fundera på den leende kvinnans funktion - är den ett internationellt fenomen?

Kureishi

2008-09-26T12:52:00.003+02:00

Vilken miss. Jag har totalt missat att en av mina absoluta favoritförfattare, Hanif Kureishi, utkommit med en ny bok. I dagens DN recenseras Något att säga dig. Och jag, ja... jag får väl inse min miss och beställa boken.

Det var länge sedan jag läste Kureishi. Men både Buddha of suburbia, Black album och Love in a blue time minns jag med värme.

Bokmässan 2008

2008-09-26T10:03:00.004+02:00

Är jag inte på, nej. Men jag var där i fjol. Räknas det?
Mitt bästa bokmässeminne är dock från ett par år tidigare, då jag fick träffa, luncha med och intervjua Lee Child. Åh, det var tider.

Bokmässan är annars ett fascinerande spektakel. Oerhört givande för alla oss bokentusiaster. Författarna kommer dit, dyrkas, lyssnas på, minglar. Hierarkin är strikt. Är du någon - är du inte någon? Kommer du in på releasefesterna, har du tillgång till monterminglen? Viktigt, viktigt.

Men i helgen ska jag ligga hemma, möjligen läsa ett manus eller två. Och titta på nån härlig sci-fi film. Alien 3 kanske?

Edwardson?

2008-09-23T09:31:00.004+02:00

En svensk deckarförfattare jag faktiskt ALDRIG läst är Åke Edwardson. Inte så att jag egentligen inte är sugen - för det är jag. Men problemet är ju att det finns tio Winter-deckare, och om man då ska börja kanske man ska börja från början. Lite svårt för mig att motivera nu när den tionde och sista kommer ut i dagarna.

Någon som läst Edwardson? Han har ju sålt väldigt bra, och också fått bra kritik - så det kanske är något man verkligen missat?

Har ni några "stora" deckarförfattare ni "missat"? Förutom Edwardson bör jag nämna att jag exempelvis inte läst något av GW Persson heller. Men så är jag å andra sidan lagd åt det utländska hållet vad gäller deckare och thrillers.

Fotnot en dag senare: Jag har ju faktiskt läst en Edwardson. Rum nummer 10. Aj då.

Var det skönt för dig...

2008-09-17T10:54:00.004+02:00

...eller lika obehagligt som för mig?

Ja, det var frågan jag ville ställa till den man som jag ömt gned mig mot på tunnelbanan i morse. Det var, som vanligt, övertjockt. Men, men, lite intimitet fick man i varje fall. Om än oönskad sådan.

Nya böcker

2008-09-16T10:23:00.003+02:00

Just det, jag nämnde i förra inlägget om att jag har en del böcker som jag borde läsa innan jag skaffar fler. De senast införskaffade böckerna som jag har är:

Reginald Hill - Främlingars hus
Joseph O'Connor - Guvernörens hustru
Jeremy Scahill - Blackwater

Och så kanske någon mer, som jag inte ens minns. Jag är faktiskt ganska sugen på Hill, som jag ju svängt lite kring på sistone. Men vi får se. O'Connor vore också grymt att få läsa snart. Fast dessförinnan måste jag ju läsa ut både V och Vålnader. Den sistnämnda gillar jag verkligen skarpt.

Snart är V utläst

2008-09-12T11:04:00.003+02:00

Jag nämnde ju för ett tag sedan jag jag lagt vantarna på Kenneth Johnsons V:The second generation. Nu är den snart utläst.

Annars är min läsning relativt lugn just nu. Har en rad böcker som jag ska försöka engagera mig nog för att läsa framöver. Men, jag måste besinna mig - inte köpa något nytt utan faktiskt beta av mycket av det jag har i hyllorna som jag köpt under ett ögonblick av läslust och sedan insett att jag inte haft tid att läsa.

Lee Child - Nothing to lose

2008-09-08T13:14:00.003+02:00

Städerna Hope och Despair binds samman med en lång, rak väg. Närmare Hope är asfalten fin, men när du korsar stadslinjen tar grusvägen över. Despair är vad det låter som.

Jack Reacher är tillbaka. Och han är irriterad. Irriterad på grund av vad som kan ses som en småsak; han befinner sig i Despair. Han vill bara ha en kopp kaffe, men blir otrevligt bemött, arresterad och utkörd ur stan. Av ingen egentlig anledning - förutom att invånarna i Despair vill bli lämnade ifred.

Om det är något man inte ska göra, är det att vara otrevlig mot Jack Reacher. Och om det dessutom verkar som att du döljer något - då är du illa ute.

Den tolfte (!) Reacher-thrillern är en typisk Reacher. Bakgrunden är i stort sett densamma - något står inte rätt till, och Reacher är mannen som ska ta reda på vad problemet är. I Nothing to lose bjuds läsaren på det sedvanliga; action, Reacher-dialog, detaljer, rättvisa. Det är med andra ord precis som det ska vara.

Jämfört med övriga elva Reacher-thrillers är Nothing to lose varken bättre eller sämre, kan man väl säga. Den tillhör inte de bättre i raden, men inte är den heller bland de svaga (om någon nu kan anses svag). Det är läsning som kanske inte frälser så många nya läsare, men trogna läsare kommer förmodligen inte att bli besvikna. Lee Child är fortfarande oerhört skicklig i sitt skrivande - och läsningen är fortsatt fängslande.

Betyg: 7 av 10, en Reacher-thriller helt enkelt.

Kan man förändras?

2008-09-03T10:18:00.004+02:00

Jag ställer mig själv den stilla frågan; kan man förändras med åren? Kan man acceptera sitt hat för gröna linjens tunnelbana? Kan man nå en tidpunkt och ett mentalt stadie där man liksom accepterar att "så här är det", när man ser trängseln, hur människor likt boskap myllrar ner på perrongen för att tränga sig in på första bästa tunnelbanetåg.

Eller är det lönlöst? Ska jag ge upp redan nu? Inse att min motvilja inte kommer att bli bättre. Att min uppgivenhet inte kommer att försvinna?

Jag tycker mycket bra om Stockholm. Men gröna linjens tunnelbana är nästan förknippad med samma slags antikänsla som SJ.

Up yours, SJ!

2008-08-29T11:16:00.003+02:00

Alltså, SJ. Vilket jävla företag. Sitter och försöker planera in en resa hem till Skåne i oktober. Spanar in lite priser och tänkte boka en biljett som jag i värsta fall måste boka av ifall de datum jag tänker såhär preliminärt inte funkar. Hmmm.

För det första. 1400 spänn tur och retur. Tjenare.
Och sen, om man då vill ha tillagt möjligheten att avboka och få pengarna tillbaka kostar det ytterligare 1400 spänn. Fatta. För att ha möjligheten att avboka och få pengarna tillbaka kostar det alltså 1400 ytterligare. Så, avbokningsbara biljetter till Skåne = 2400 tur och retur, och då är jag ändå ute fem veckor i förväg.

Ursäkta, men det är fan inte rimligt. Jag promenerar hellre till Skåne.

Fine, jag BEHÖVER inte avbokningsskyddet, och kan givetvis köpa vanliga biljetter och se till att inte behöva avboka, men kan inte låta bli att bli så sjukt provocerad av det.

Dagens viktigaste nyhet

2008-08-28T13:51:00.005+02:00

Det finns nyheter och så finns det nyheter. Har precis läst den chockerande nyheten att "Idol-gänget" flög olycksrutten Madrid-Gran Canaria exakt en vecka efter den hemska kraschen. Shit, alltså.

Riktig skjutjärnsjournalistik här alltså. Nyhetsvärde: Skyhögt.

Skickar en tacksamhetens tanke till pressen, som förmedlar dessa ack så viktiga nyheter.

Fotnot: Själv hade jag också varit skitnervös (jag är hysteriskt flygrädd), men jag tror inte att pressen skrivit något om det. Eller om de andra som flugit exakt samma rutt en dag, månad, vecka eller ett år innan/efter kraschen.

Effektivitetsfältet

2008-08-28T10:54:00.004+02:00

Det känns som att jag har ett elektriskt fält runt min skalle. Inte på det där obehagliga mobiltelefonstrålningssättet (whew, vilket ord) utan mer på ett..produktivt sätt. Jag är i zonen. Inte den döda zonen, men den effektiva zonen.

Känner mig sjukt duktig, effektiv och strukturerad. Mitt skrivbord är det största kaos man någon gång kunnat skåda, men det är ett gott tecken.

Givetvis var jag tvungen att sabotera denna elektriska effektivitet genom att skriva ett blogginlägg.

Söndagstristess

2008-08-24T20:52:00.002+02:00

Jag drabbas ganska ofta av söndagstristess. Går omkring och önskar att jag varit företagsam nog att aktivera mig, men frustrerad över att jag inte varit det - precis som vanligt. Passiv ångest.

Gick omkring och tittade på böcker idag. Alltid något. Insåg att jag nog inte recenserat någon av Nick Stone's Max Mingus-thrillers här. Mr. Clarinet var exempelvis jäkligt bra.

Såg att Lee Child's The hard way på svenska heter Misstaget. Önskade att jag kunde minnas den i detalj men insåg att jag inte kan det. Blandar ihop en del av de Reacher-thrillers jag läst.

Harlan Coben - Hold tight

2008-08-23T15:22:00.004+02:00

Harlan Coben's senaste thriller var en av de böcker jag läste under semestern. Som vanligt med Coben har man ganska högt ställda förväntningar, eftersom han alltid levererar. Det var dessutom ett tag sedan jag läste Coben, något som alltid är en fördel när man tar sig an hans böcker - de tenderar nämligen att vara uppbyggda på precis samma sätt.

I Hold tight är det den amerikanska vardagsidyllen som hotas, när två föräldrar blir oroliga över sin allt mer distanserade tonårsson. De installerar ett spionprogram på hans dator, kanske i tron att allt ska vara fullt normalt. Så verkar det också vara, åtminstone till de hittar ett kryptiskt meddelande som tyder på att deras son är inblandad i något han inte borde vara. Men vad?

Hold tight är en helt okay thriller. Coben är som sagt aldrig dålig, men detta är inte hans bästa leverans. Storyn är i grund och botten bra, och karaktärerna är det inget fel på heller. Tempot - även det bra. Det som istället fallerar något är själva spänningen: det blir inte tillräckligt spännande.

Så, en standard-Coben, fast utan det där lilla extra.

Betyg: 6 av 10, helt okay men inget utöver det vanliga.

Hammarbyloppet till Luma

2008-08-20T10:44:00.004+02:00

Det finns en kul företeelse jag brukar studera på morgonen, på tvärbanan (kollektivtrafiksätt i Stockholm). Jag kallar det för Hammarbyloppet till Luma.

Såhär är det: Innan tvärbanestationen Luma finns det en lång raksträcka - Hammarby Allé, tror jag den heter. Och varje morgon springer folk längs denna raksträcka, för att hinna med tvärbanan. Och när jag säger springer, så menar jag springer. Panik i blicken, långa steg. Män som kvinnor, korta som långa, tjocka som smala, högklackat som gympaskor.

Och då undrar jag. Kan folk inte antingen 1. Lära sig tidtabellen och ha lite koll så att de slipper springa, dvs planera eller 2. Ha lite is i magen och vänta till nästa tåg? Jag menar, hur skönt är det att börja dagen svettig?

Douglas Coupland - Generation X

2008-08-18T11:14:00.004+02:00

Generation X ses av många som en "måstebok". Och, eftersom jag inte läst något av Douglas Coupland (skam!) tänkte jag att detta vore ett bra sätt att börja - jag har ju exempelvis JPod hemma i bokhyllan, som liksom bara väntar på mig.

Generation X handlar om den förlorade generationen. Den handlar om Andy, Dag och Claire, som lever en statuslös tillvaro i Palm Springs, Kalifornien. Dessa tre vänner har revolterat mot det samhälle som vuxit fram, med anti-kultur, yuppies och reklambyråer och försöjer sig genom så kallade McJobs, lågavlönade lågstatusjobb. De fördriver tiden genom att dricka sprit och fylla ut tomrummet i tillvaron genom att berätta historier för varandra.

Och visst är det något tilltalande och intressant med berättelsen - ja, hela fenomenet. Men förmodligen är jag några år för ung, och förmodligen är jag inte tillräckligt samhällsironisk (?) för att det ska gå hem. Plus, förstås, att vi nu lever i 2008 och denna bok skrevs på tidigt nittiotal. Men DÅ måste den ha varit fantastiskt pricksäker.

Betyg: 5 av 10, helt okay men jag fastnar inte riktigt.

Torbjörn Flygt - Verkan

2008-08-15T10:41:00.008+02:00

Av någon anledning hade jag låga förväntningar på Torbjörn Flygts Verkan (2004). Kanske hade jag uppfattat den som en "mellanbok", en bok som inte var lika bra, helt enkelt. Kanske var det något annat. August-spöket, eller vad det kan kallas.

Fast: Jag blev positivt överraskad. I boken möter vi åklagare Claes Backe, nyinflyttad i ett villaområde som är hårt drabbat av bilinbrott. Backe ställs direkt inför ett prekärt läge när grannarna organiserar sig i vad som kan liknas ett medborgargarde, allt för att få stopp på brottsligheten. Polisen gör ju inget.

Samtidigt har Backe fullt upp i yrkeslivet, där ett uppmärksammat rättsfall tar all hans tid - tid som han egentligen knappt har. När ett par nyckelvittnen hoppar av efter hotelser ställs situationen på sin spets, det verkar som om någon förföljer honom och hans familj.

Torbjörn Flygt är en mästare på samhällsrealism. Få författare lyckas med sådan skärpa pricka in det där vardagliga, och göra det både verkligt och inträngande. Irritation på jobbet, problem med tonårsdottern, jobbiga grannar - låter det osexigt? Visst. Men Flygt gör det väldigt skickligt. Jag läser snabbt och vill genast ha mer.

Betyg: 7,5 av 10, utmärkt helgläsning.

Det är Nesbö i år

2008-08-14T12:54:00.003+02:00

Varje sommar är det någon författare, någon bok, som verkar fastnat hos gemene man. Ifjol var det exempelvis Stieg Larsson.

I år är det norske Jo Nesbö som är the shit. Jag ser en tydlig trend i tunnelbanan, men såg denna trend även på semestern. Norske Nesbö är hypad. Och med all rätt - Harry Hole, hans antihjälte, är ju helt enkelt kul att läsa om, och Nesbö själv är en bra berättare.

Själv läste jag Fladdermusmannen i sommar. Tidigare hade jag bara läst Djävulsstjärnan, men det kommer att bli fler Hole-deckare framöver.

Henrik Kullander - Medan floden stiger

2008-08-14T08:37:00.006+02:00

Erik och Lina är på bröllopsresa i Östeuropa. De landar på ett charmigt, men något obskyrt, hotell intill floden: Hotell Europa. Här ska de spendera ett par nätter innan det bär vidare söderut. Hotellet har sett sina bättre dagar (har det verkligen det?) och trots andra gäster upplevs det som något avbefolkat, övergivet.

Regnet börjar falla i Europa, och floden börjar stiga. Långsamt. Obevekligt. Och Erik, som tänker bäst med en smula alkohol i kroppen, känner något krypande i själen. Det handlar om vattnet, eller spriten, eller Lina. Plötsligt börjar gästerna försvinna från hotellet, som förvandlas; mörkret kommer närmare, vattnet stiger mer än man trott, en fördämning brister. Men något håller kvar Erik och Lina. Har hotellet något att visa dem?

Medan floden stiger är Henrik Kullanders tredje roman. En roman som balanserar mellan det normala och det mystiska. Det förklarliga och oförklarliga. Det är en instängd och klaustrofobisk roman, vars styrka - förutom miljön - är det attraktiva språket. Jag fattar också tycke för Erik, en av huvudkaraktärerna, med sina funderingar och sin hjärna som både är glasklar och helt dimmig.

Likt Kullanders tidigare romaner är det skickligt berättat, och det man kan invända emot är att tempot ibland skruvas ner, till synes medvetet, för att invagga en i trygghet. För att sedan på slutet komma krypande och hugga tag om en obarmhärtigt.

Betyg: 7 av 10, klaustrofobiskt och välskrivet.

Att förbjuda

2008-08-13T08:54:00.003+02:00

Flygplats i Grekland. Midnatt.

Jag: Trött. För att inte tala om grinig.
Alla andra: Också jättetrötta
Vänthallen: Väldigt full av trötta och jättetrötta människor. Mycket ogästvänlig miljö.

Fyra norrmän och en gitarr: Tror att de dels kan spela gitarr (det kan de inte), dels att de kan sjunga (det kan de inte heller). Plågar omgivningen med att sitta där, lätt packade, och oerhört inspirerade.

Det finns få saker här i livet jag har mer svårt för än lägereldshurtiga allsångsledare på akustisk gitarr. Jag undrar vad det är för människor som tycker om lägereldssjungande-ochgitarrspelande (obs, det är till 95% killar som spelar gitarr)? Alright, jag skiter väl i om folk gillar det. Men det är den här påtvingande grejen som jag stör mig på - att gitarrspelarna ofta förutsätter att alla tycker det är precis lika gemytligt.

Jag är inte gemytlig.

Men jag sade såklart inget ondskefullt. Jag är ju svensk. Och ingen annan sa något heller, förresten, men norrmännens flyg gick i tid. Det var skönt. Men det var ändå semesterns näst otrevligaste moment.

Dean Koontz - Invasion

2008-08-12T08:17:00.006+02:00

Det var många år sedan jag läste något av Dean Koontz. Men så snubblade jag över Invasion och tyckte, i sann domedagsanda, att baksidestexten lockade. Och då ska vi veta att jag normalt sett inte läser mer än tre rader på baksidestexter. Alltså: boken köptes.

I Invasion vaknar Neil och Molly av tungt regn. Ett regn som ser silverfärgat ut och doftar konstigt. Utanför huset beter sig djuren konstigt, vilda hundar ser rädda ut och de känner närvaron av något stort. Men vad?

Regnet faller oförtrutet och via TV och radio nås de av världsomfattande översvämningar. Snart slås all media ut. Och känslan av det stora kommer bara närmare. På en av de få radiokanaler som är kvar rapporteras som hemska varelser i storstäderna. Invasionen har börjat.

Invasion är en bok med potential. Jag älskar denna typen av böcker, domedagsaktiga, flirtande med science fiction-genren. Koontz gör det hyggligt, och jag måste säga att själva grundstoryn känns helt okay, liksom persongalleriet. Men det är ändå något som stoppar upp. Framför allt känns de första femtio, sextio sidorna riktigt stolpiga. Och jag vet inte om det beror på dålig översättning eller dåligt original. Jag var nära att lägga boken ifrån mig.

Men, när man väl överlevt den inledande kantigheten väntar ganska intressant, och småspännande läsning. Dock fantastiskt ojämn (jag gillar exempelvis inte alls slutet). Detta drar förstås ner betyget ordentligt.

Betyg: 5 av 10, bra story men på tok för ojämn.

Charter

2008-08-10T18:24:00.003+02:00

Det finns många anledningar att åka på chartersemester.
Man får sola. Bada. Lata sig. Dricka mycket iskall öl. Ladda batterierna.

Det finns också många anledningar att inte åka på chartersemester.
Försenade flyg. Dåligt isolerade hotellrum. Pommes frites.

Bara för att nämna ett par exempel alltså.

Två veckor sol och läsning

2008-07-25T12:47:00.000+02:00

Nu väntar två veckor sol och läsning.
Massor av läsning. Jag är verkligen förberedd.

Vi ses!

Simon R. Biggam - These are only words

2008-07-22T13:47:00.003+02:00

Han jobbar i en fotoaffär, där han systematiskt väljer ut kunders foton och gör egna kopior av dem. Kopiorna sparar han hemma, där han målar upp scenarier kring personernas liv, lever sig in, skissar på en verklighet han inte vet om den stämmer.

Han bor i ett höghus. Och han väntar på att lägenheten i höghuset mitt emot hans ska bli ledig. Alla de andra lägenheterna har han koll på, men just denna lägenhet vore perfekt. Det förra paret som bodde där hade persienner. Vilket slöseri.

Han är intresserad av en kvinna. Han har alla hennes fotoalbum. Och han smider planer för att bli en del av hennes liv.

Han har en granne som verkar veta vad han gör. En gnagande oro i bakhuvudet.

These are only words tilltalade mig direkt. Den bär inspiration av John Fowles mästerverk The collector. Och har släktdrag med Robin Williams-filmen One hour photo. Men den är ändå inte dessa två verk, utan något eget. Det handlar om besatthet, om en livlig fantasi och om en högst medveten psykopat. En liten bok, skriven på ett bra språk, korthugget och rappt. En bok, som efter en trevande inledning blir riktigt bra när man lär känna huvudpersonen lite mer.

Betyg: 8 av 10 - mycket läsvärt!

Generation Kill på TV

2008-07-21T11:27:00.003+02:00

I USA går går i dagarna Generation Kill upp på TV, noterade det i gårdagens Aftonbladet (Alexander Skarsgård har en av de största rollerna). Baserat på en bok skriven av en journalist, som hängde med under stormningen av Irak.

Jag läste boken ifjol och recenserade den här. En mycket läsvärd och stundtals ganska omskakande berättelse.

Sommarläsning beställd

2008-07-20T12:11:00.003+02:00

Då har man beställt lite extra sommarläsning. Minns dock inte vad jag beställde. Jo Nesbö, vill jag minnas. Och Robert Harris Fatherland, en bok jag velat läsa i flera år. Kanske beställde jag även Douglas Couplands Generation X. Och någon till.

Hur som helst, som om jag inte redan hade att läsa. Ray Bradbury's The martian chronicles väntar ju också på mig. Bland annat.

Gordon Ramsay

2008-07-17T21:25:00.002+02:00

Alright, jag erkänner. Jag är frälst av Gordon Ramsay. Satt som vanligt och älskade Kitchen nightmares på Kanal5 ikväll. Insåg att jag nog måste köpa Humble pie. Hans självbiografi, alltså.

Det får bli semesterläsning. Tur man har två veckor utomlands som väntar. Sweet.

Reginald Hill - The roar of the butterflies

2008-07-17T12:43:00.004+02:00

Eftersom jag är halvt allergisk mot Reginald Hill's deckare om Dalziel och Pascoe tänkte jag ge mig i kast med en annan av hans karaktärer: Joe Sixsmith. Roar of the butterflies är rykande färsk och har precis utkommit på engelska.

I Luton råder en tryckande hetta och Sixsmith får ett udda uppdrag. På en golfklubb är en av delägarna anklagade för att fuska. Samtidigt får Sixsmith en förfrågan om att jobba för en av stadens mer ökända byggherrar. Eftersom Sixsmith inte kan säga nej, nystar han in sig i två olika fall, och problemen blir större när han inser att han inte har den blekaste aning om vad han egentligen kan bidra med.

Som av en slump (det är ofta saker händer lite på det viset med Sixsmith) lyckas han till slut upptäcka något så osannolikt som en koppling mellan fallen. Eller är han bara helt ute och cyklar?

The roar of the butterflies var en angenäm överraskning. Hill är känd för att skriva småputtrigt (i min smak alldeles FÖR småputtrigt), men här funkar det faktiskt. Sixsmith är en osannolik privatdetektiv, med en instinkt som ofta leder honom rätt men med ett handlingsschema som inte sällan skickar honom rätt in i situationer som blir både farliga och dråpliga. En överraskande charmig liten bok.

Betyg: 6 av 10, underhållande och lättläst.

Jess Walter - Mörk flod

2008-07-15T08:33:00.005+02:00

Jag fastnade för Jess Walter när jag läste Citizen Vince (Utkom rätt nyligen på svenska med titel Den amerikanske medborgaren) och blev därför riktigt sugen när jag såg Mörk flod.

I Mörk flod befinner vi oss i nordvästra USA, närmare bestämt i Spokane - en slumrande stad där brottsligheten till stor del utgörs av knarkbrott och prostitution. Under en undercover-operation mot knarkhandlare går något fel, och Caroline Mabry ser hur en man blir kastad i floden. När man börjar leta efter kroppen är det dock inte mannens kropp som hittas, utan liket av en prostituerad kvinna. Det ska visa sig att denna kropp är den första i en rad som hittas, det verkar som om en seriemördare härjar i Spokane. En seriemördare som dessutom verkar sikta in sig på Caroline Mabry personligen.

"Mörk flod är helt enkelt en lysande bok", skrev Helsingborgs Dagblad enligt inroparen på framsidan. Men nej, någon lysande bok är det inte. Däremot är Mörk flod en gedigen, helt okay bok, där höjdpunkterna absolut höjer sig över det tråkiga medelsnittet men där lågpunkterna (är det ens ett ord?) innebär att man är väldigt frestad att lägga boken ifrån sig.

Med tanke på mina höga förväntningar innan läsning blir jag inte annat än besviken. Förmodligen skulle jag inte ha samma känsla om jag inte läst Walter tidigare, men nu har jag ju det. Dessutom kan jag inte undkomma känslan att översättarjobbet stundtals är kantigt utfört, även om det enda egentliga exempel jag kan minnas är uttrycket "bor i busken" (bor i bushen, antar jag?).

Nåja, pettitesser, kan tyckas.

Betyg: 5 av 10. Hygglig, men ändå en besvikelse

En bra läsvecka

2008-07-13T12:32:00.002+02:00

Jag känner mig rätt så peppad med läsningen för stunden. I veckan läste jag Ian Rankin, Torbjörn Flygt och Jess Walter. Jag kommer såklart att berätta vad jag tyckte om respektive böcker här, i bloggen.
Men inte förrän imorgon.

En veckas semester

2008-07-05T13:00:00.001+02:00

Så är det då äntligen lite semester. En vecka. Nästa vecka. Då väntar fiske, kanotpaddling och en massa läsande. Tänkte ta mig an Ian Rankin, Richard Montanari och något annat.

När jag är åter kommer recension av Reginald Hill's The roar of the butterflies, en charmig liten bok.

Mord i massor?

2008-07-04T08:38:00.003+02:00

Jag har drabbats av skrivkramp. Nu vet jag hur alla författare känner det under liknande perioder. Min avsikt är att skriva en längre krönika kring deckargenren och kring huruvida det krävs en massa mord eller inte för att en bok ska kunna kallas en riktig deckare. Men, trots att jag har ganska mycket att säga på området, så vill det sig inte. Oerhört frustrerande.

Efter helgen ska jag läsa Ian Rankin. Vad jag vill säga med det vet jag inte, men Rankin är ju en rutinerad man.

MacBride recenseras i DN

2008-07-02T16:19:00.004+02:00

Idag recenserar ibland oerhört elaka men oftast mycket läsvärda Lotta Olsson på DN Stuart MacBride's Den brustna huden. Jag läste boken när den kom ut på engelska, med titeln Broken skin och recenserade den här. En helt okay brittisk deckare som absolut kan vara ett lästips för den som söker sådana.

Det tar sig, plus lite nostalgi

2008-07-02T08:29:00.002+02:00

Jess Walters Mörk flod börjar ta sig. Jag har inte haft tid att läsa kontinuerligt, utan bara lite stötvis. Har inte nått mer än 120 sidor och väntar dock fortfarande på att det ska bli en "lysande bok", som inroparen från Helsingborgs dagblad säger. Men, som sagt, det tar sig!

Förresten har jag ett annat pågående läsningsprojekt. Nej, inte Vålnader. Utan V: The second generation. Om ni minns den halvsunkiga men kultiga sci-fi-serien på åttiotalet, så är detta i varje fall "uppföljaren", fast i bokform. Skriven av manusförfattaren Kenneth Johnson. Och eftersom jag själv är en stor anhängare av V, så gillar jag det. Men jag blir inte riktigt klar...

Ahh, detta är livet!

2008-07-01T18:37:00.003+02:00

06:30. Vaknar, trött som en zombie (?) efter en urusel natts sömn, störd av funderingar kring jobbet.
07:30. Iväg till jobbet. Jobba jobba joo-oobba. Trängsel.
12:15. En halvtimmes lunch. På jobbet. Äcklig mat färdigköpt på Konsum.
17:30. Kommer ifrån jobbet!
18:30. Kommer hem, efter en dust med Stockholms kollektivtrafik med tillhörande humörsänkare och trängsel (och förseningar).
18:30 - 23:00. Kvalitetstid, dvs allt annat man ska hinna med här i livet. Kärlek, träning, socialt umgänge, osv. Försöker frammana energi och inte känna mig helt slut.

Snittar man 16 timmar vaken tid en "average day" spenderar man ungefär 10-11 av dessa på, eller på väg, till jobbet. Kanske lite högt räknat, men ändå.

Och det får mig då att utbrista: Detta är livet!
När man stannar upp och reflekterar över hur en vanlig dag ser ut är det inte konstigt att man ibland ifrågasätter hur det hela ser ut. Jobbet konsumerar all tid och energi! Herre, vilka prioriteringar livet ibland tvingar en att göra. Tur det finns helger...

Får det vara en skräckis?

2008-07-01T08:44:00.003+02:00

Var lite uttråkad igår kväll och öppnade Joe Hills skräcknovellsamling Vålnader för att läsa den första novellen. Helt okay. Bra förströelse. Och (åtminstone inledningsvis) inte lika stolpigt översatt som En hjärtformad ask. Det sköna med att ha en novellsamling bredvid sängen är att man kan läsa en novell lite då och då, på måfå. Låter lockande.

Att inte komma in i en bok

2008-06-26T09:00:00.001+02:00

Jag har verkligen haft dåligt med tid på mig att läsa. Det blir sporadisk läsning på vägen hem i tunnelbanan, men kvällar och dagar har varit fulla med annat. Är frustrerad över att jag inte hunnit längre än 70 sidor i Mörk flod av Jess Walter, eftersom jag har på känn att boken kommer att vara riktigt, riktigt bra. När ska jag hinna? Kanske i helgen.

Otålmodig väntan

2008-06-24T08:50:00.002+02:00

En av de "nya" deckarförfattare jag upptäckt på senare år är Simon Beckett, som skriver böcker med fantastiska miljöbeskrivningar och oerhört skön och ruggig atmosfär (senaste bok: Skrivet i eld). Nu håller Beckett på att skriva en ny bok, men jag har ingen aning om när den kan tänkas komma ut - finns det något mer frustrerande än att vänta på en favoritförfattares nästa verk?

Och på tal om favoritförfattare så, nej, jag har inte satt igång med varken Child eller Cobens senaste ännu. Men det kommer garanterat under sommarens spridda semesterdagar.

Reginald Hill

2008-06-19T15:00:00.004+02:00

Reginald Hill är en institution inom deckarvärlden, särskilt den brittiska förstås. Men Hill är också en författare som möter kluvna reaktioner - antingen älskar man honom, eller så faller hans böcker inte alls en i smaken.

Jag tillhör, som jag förmodligen nämnt tidigare, den sistnämnda kategorin. Jag är inte speciellt förtjust i putslustige Dalziel.

Hur som helst, så är Hill i juni aktuell med Roar of the butterflies - en ny deckare. Och jag tror faktiskt att jag kommer att läsa den. Jag läste ju den förra; Death of Dalziel.

Jess Walter

2008-06-17T09:20:00.004+02:00

Eftersom jag just börjat läsa Mörk flod av Jess Walter noterade jag att Citizen Vince, en bok som jag läste - och tyckte mycket bra om - härom året, nu har utkommit på svenska. Den heter Den amerikanske medborgaren. Ett klockrent lästips.

Min recension av Citizen Vince finner ni här.

Torbjörn Flygt - Himmel

2008-06-16T10:09:00.004+02:00

Himmel är en roman om tre olika kvinnoöden - i tre olika delar av vårt samhälle. Louise, Lena och Parvaneh är deras namn - och trots att de är så olika är de på många sätt också lika. Osäkerhet och frustration präglar deras liv, och deras relationer till sina män är allt annat än okomplicerade.

Torbjörn Flygt kastar oss huvudstupa in i dessa tre kvinnors liv. Och med kvinnorna kommer också deras män; originella, problemfyllda, hopplösa, blinda för verkligheten. Kring dessa människor cirkulerar Himmel, på ett filmiskt vis med en allvetande berättare som håller i trådarna och styr oss rätt de gånger vi är på väg att lämna bilden.

En del böcker måste man bara tycka om. Himmel är en sådan; både vemodig, humoristisk och i många fall på pricken i sin skildring. Under stora delar är romanen mästerlig - och det är framför allt i delarna kring Lena och hennes man Janson, som är spelmissbrukare. Och tack vare att så stora delar är mästerliga, har man överseende med att ett par delar tappar lite i tempo, blir lite omständliga.

Allt som allt, en roman som alla som tycker om svensk skönlitteratur borde läsa. Välskriven, genomarbetad och, ja, sympatisk.

Betyg: 8 av 10. Mycket bra

Nytt från Coben och Child

2008-06-13T09:47:00.003+02:00

Jag har förresten lagt vantarna på ett par nya böcker. Lee Child's senaste Reacher-thriller, Nothing to lose, samt Harlan Cobens senaste - Hold Tight, som gick direkt upp som #1 på New York Times bestsellerlista. Vet inte vilken av dem jag ska sätta tänderna i först, men det lutar ju åt Child.

Thomas Bodström - Rymmaren

2008-06-10T11:52:00.004+02:00

Thomas Bodströms Rymmaren har blivit mer eller mindre totalsågad i all press. Inte helt oväntat, tycker jag. Dels kan man tänka sig att många stör sig på Bodström som person, och dels är ju "lättsmälta" deckare inte direkt stoff för kultursidorna, alltid.

Men är den så värdelös?
Nej, jag tycker faktiskt inte det. Visst, vi snackar inte världsomvälvande språk, blixtrande handling och deckarakademi-nominering. Vi snackar underhållning. Och som underhållning tycker jag Rymmaren fyller sin funktion. Det är en politisk "deckare" med tre saker i fokus: Ett mord, en inkompetent justitieminister och en kärleksaffär.

Boken är lättläst, tempot är helt okay och handlingen har sina absoluta poänger. De största svagheterna är väl egentligen att persongalleriet känns aningen platt, men detta är åtminstone något som utvecklas något ju längre boken lästs.

Kort sagt: Underhållning för den nyfikne. Inte något för den kräsne, eller den som vill ha den där "stora" spänningsupplevelsen.

Betyg: 4 av 10. Knappt godkänt.

Sommaren är här

2008-06-06T12:31:00.002+02:00

Okay, vad har hänt sedan jag bloggade här sist? Sommaren har kommit. Jag har bytt jobb. Jag har läst. Men annars måste jag väl säga att det varit relativt stillsamt.

Jag ska verkligen försöka blogga lite mer. Blogga om böcker. Mestadels om deckare, såklart, men även om annat. Kanske om Torbjörn Flygts sympatiska och välskrivna Himmel. Kanske om Thomas Bodströms överdrivet totalsågade Rymmaren. Kanske om något helt annat, vi får helt enkelt se. Men jag ska återkomma.

Påskläsning

2008-03-18T11:34:00.002+01:00

I påsk är det långhelg, vilket är fantastiskt skönt. Jag hoppas kunna hinna med lite läsning - exempelvis ska jag läsa ut Erik Helmersons Blixthalka, en roman om två nära vänners resa till ett halkigt och speciellt Island. Jag hoppas också kunna lägga vantarna på Dennis Lehane's Ingenting är heligt. Dessutom har jag spanat in Erik Löfvendahls Min skuld är min, vars intrig känns intressant.

Sedan, om jag känner mig själv rätt, kommer det väl inte att bli något av ovanstående, utan något helt annat. Men det är alltid bra att ha en tanke kring något... Ikväll ska jag titta på Fight Quest på Discovery, förresten. Tydligen ett nytt kampsportsprogram som provar på olika kampstilar, kan bli mycket intressant - ikväll är det karate.

Vulkanen är utläst

2008-03-13T11:55:00.002+01:00

Jag har förresten läst ut Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun nu. Det är en bok som kräver ganska mycket, rent känslomässigt. Ångesten går att ta på och man blir väldigt indragen i karaktärerna, deras bekymmer och handlingar. Relationsromanen är på återtåg, och med böcker av denna kvalitet är det absolut inget fel i det.

Mitt nästa läsprojekt bör bli Dennis Lehane. Eller, finns det något annat spännande som ni kan rekommendera? Gärna en thriller.

Pocketparty och annat

2008-03-11T09:19:00.003+01:00

Igår var det Pocketparty. Eller, äh, jag måste erkänna att det inte blev så mycket party för min del - jag drabbades av akut trötthet och lufsade hemåt via tunnelbanan. Får alltid flashbacks av att vistas kring Mariatorget, jobbade nämligen där förut.

Hur som helst, pocketpartyt i sig var väl helt okay. Det trevligaste är alltid minglet, och man slås ofta av hur liten bokbranschen i Sverige är. Det delades ut en massa priser i raskt tempo - och kanske var det för att alla bara ville mingla ändå.

En sak jag insåg, under ett av mina samtal, är att jag måste hitta någon skön dystopi att läsa. Tips emottages tacksamt. Gärna något i stil med Brave New World (vadå höga krav???).

Varför så stressad?

2008-03-07T14:14:00.002+01:00

Det är just nu en väldigt hektisk period på jobbet. Ett av mina mest irriterande drag är att jag är så rädd för att göra fel. Är inne i en ganska stor produktion just nu, där det är så oerhört viktigt att allt blir rätt - och det är mycket smådetaljer som kan gå fel. Alltså; jag blir närmast ångestfyllt rädd för att något faktiskt ska gå fel. Att någon faktiskt ska kunna kritisera mig. Påstå (med rätt) att jag gjort ett dåligt jobb.

Jag försöker visserligen jobba bort detta drag från mig själv, men det går inte sådär jättebra. Har blivit bättre med åren, men återkommer med olika styrka med jämna mellanrum. Varför ska det vara så svårt att bara acceptera att jag gjort mitt bästa, och att det som är gjort är gjort, och blir det fel så är det inte HELA världen?

Nå, helg snart!

Scary

2008-03-04T09:13:00.002+01:00

Jag har börjat läsa Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun. Och jag måste säga, den är ryslig. Alltså - på ett bra sätt. Fruktansvärt ångestladdad, men svår att släppa.

Annars flyter allt på bra just nu. Solen skiner, jag är trött som fasen, men i helgen är det party. Snart börjar Allsvenskan igen. Snart är det sommar. Snart kommer Lee Child's senaste. Snart...snart...snart...

Och regnet det faller ned...

2008-02-27T15:00:00.001+01:00

Utanför är det grå himmel och strilande regn. Innanför (väggen, fönstret) är det hektiskt, stressat och snabbspolning av tiden. Framåt.

Jag fascineras varje morgon av de människor som frivilligt sprintar för att hinna med bussen. Vad är det som gör att människor till varje pris måste hinna med bussen, när det går en likadan buss 2-3 minuter senare? Är det skönt att börja dagen flåsande och svettig?

Ikväll är det suddigt. Det är öl. Kanske mat.

Nothing to lose

2008-02-23T09:47:00.003+01:00

Enligt Lee Child's hemsida är årets Jack Reacher-thriller på gång. Nothing to lose heter den, och jag kommer såklart att läsa den så fort jag får den i mina händer. Älskar Reacher-thrillers, men undrar ändå samtidigt... hur länge orkar han? När blir det gammalt? (En del skulle såklart säga: DET ÄR GAMMALT REDAN!)

För övrigt är jag annars lite chockad. Har inte tänkt på att Child inte använder sitt riktiga namn som författare. Jag, som dessutom har träffat honom, har alltid levt i illusionen att han heter Lee. På riktigt. Men, efter att ha spanat in hemsidan så inser jag att så inte är fallet. Det känns lite snopet och, av någon konstig anledning, som en besvikelse!

Lehanes nya?

2008-02-21T10:33:00.003+01:00

Är det någon som möjligen läst Dennis Lehane's senaste, Ingenting är heligt? Håller han måttet fortfarande?
Det är synd och skam att jag inte hunnit läsa. Måste ta tag i det. Snart, kanske.

Jag tog förresten upp det här med relationsromanens återkomst för ett tag sedan. En annan sådan jag ser fram emot är Torbjörn Flygts Himmel. Men där får jag vänta ett tag.

Berätta inte för någon...

2008-02-18T09:50:00.002+01:00

I helgen såg vi Berätta inte för någon. Den franska filmatiseringen av Harlan Cobens fantastiska thriller. Boken är en av de mest spännande jag läst, och därför var man såklart lite skeptisk när man satte sig ner framför en fransk filmatisering av den.
Men - nädå, det funkade. Ganska väl, dessutom. Givetvis är boken bättre (som alltid), men jag tycker ändå att filmen var både spännande och välgjord, ett bra tips för en filmkväll.